Feminism – tänk så olika det kan te sig.

Under helgen brukar tiden räcka till. Då läser vi tidningen extra noggrant och tar lite längre frukost än brukligt på vardagarna. Helgens tidningar har fokuserat på feminism och jämställdhet ur olika perspektiv och på olika sätt.  

Hanna Fahl skriver i DN om sina tonår då hon i sitt band sjunger Nirvanas ”Rape me” så fint som hon kan. Hon menade inget,mer än att det var en bra låt, som Kurt Cobain skrev som en reaktion på våldtäcktskulturen. Hanna Fahls krönika sätter fingret på utsattheten unga människor i allmänhet och flickor i synnerhet befinner sig i.

Hanna Fahl skriver även om de äldre journalisterna som dikterar villkoren för bilder och bildidéer till reportagen som följer unga talangfulla band. (Törs jag skriva tjejband.) De vuxna och de äldre generationerna har ett ansvar då de möter den unga kulturen. Inte minst ett ansvar för jämställdhet. Men det kan vara för mycket för medelålders herrar. Låt oss uttrycka det så här istället – Om du vill hjälpa unga kvinnor i ett mansdominerat samhälle så ska du som man inte vara ett praktarsel utan en medmänniska - först då hjälper du till. Dessutom behöver inte unga tjejer fnissa överseende då män behandlar dem illa. Ett gott bemötande och lika villkor ska gälla alla. 

Norges nyutnämnde jämställdhetsminister Solveig Horne har gjort barska uttalande, för några år sedan, då hon ansåg att våldtäktsoffer har en del i skulden till att blivit våldtagna och att litteratur som behandlar homosexualitet kan vara skadligt för barn. Nu undrar vi vart är Norge på väg? En jämställdhetskompis som Sverige många gånger varit samstämmiga med. Men det är klart, som statsministern Erna Solberg säger, att historian ska vi inte diskutera utan det är framtiden och politiken för framtiden som ska granskas. Men ändå, undrar vi vart är Norge på väg?

Jämus förhoppning är att det ska bli bra och den nya jämställdhetspolitiken i Norge ska vara fortsatt världsledande. Annars kommer den radikala (ny)feministiska rörelsen Femen att få bredda sin kamp till Norge.

I lördagens DN fanns ett otroligt spännande reportage om den radikala feministiska rörelsen Femen.

Under parollen My body – My manifesto, syns de unga, välsminkade och barbröstade feministerna på allt fler platser i Europa. Rörelsen som kommer ur det traditionella och ortodoxa Ukraina slåss mot allt kvinnoförtryck. Religiöst, ekonomiskt, sexuellt, juridiskt, populistiskt och medialt förtryck utsätts för gruppens direktaktion. I Sverige har Svea Hovrätt utsatts för sin första Femen attack då Hovrätten tidigare i höstas friade sex pojkar för en gruppvåldtäkt. En dom som ändå fick stort medialt genomslag. Femen attacken försvann i mängden.

 

Är det radikalt och kontroversiellt med top-less feministisk aktivism? Ja, det verkar det vara då Femens grundare Inna Sjevtjenko tvingats fly till Paris. Femen var inte först men deras sätt att använda sina bara överkroppar som plakat för sitt budskap är oerhört provocerande. Är inte kvinnokroppen tillräckligt exploaterad? Femen håller med men menar samtidigt att nu exploaterar vi kvinnor kroppen med vårt budskap. Dessutom har ländernas polis väldiga bekymmer hur de ska angripa de nakna kvinnorna och omhänderta dem. 

 

I Sverige verkar det som om den offentliga debatten ändå har jämställdhetsivrare som kan diskutera problematiken påklädda. Men vi på Jämu önskar Femen lycka till i sin kamp utan kläder och vi kör vidare med våra kläder på.  

Jämställdhet och feminism tänk vad olika det kan vara.