Under helgen brukar tiden räcka till. Då läser vi tidningen
extra noggrant och tar lite längre frukost än brukligt på vardagarna. Helgens
tidningar har fokuserat på feminism och jämställdhet ur olika perspektiv och på
olika sätt.
Hanna Fahl skriver i DN om sina tonår då hon i sitt
band sjunger Nirvanas ”Rape me” så fint som hon kan. Hon menade inget,mer än att
det var en bra låt, som Kurt Cobain skrev som en reaktion på
våldtäcktskulturen. Hanna Fahls krönika
sätter fingret på utsattheten unga människor i allmänhet och
flickor i synnerhet befinner sig i.
Hanna Fahl skriver även om de äldre journalisterna som dikterar
villkoren för bilder och bildidéer till reportagen som följer unga talangfulla
band. (Törs jag skriva tjejband.) De vuxna och de äldre generationerna har ett
ansvar då de möter den unga kulturen. Inte minst ett ansvar för jämställdhet. Men
det kan vara för mycket för medelålders herrar. Låt oss uttrycka det så här
istället – Om du vill hjälpa unga kvinnor i ett mansdominerat samhälle så ska
du som man inte vara ett praktarsel utan en medmänniska - först då hjälper du
till. Dessutom behöver inte unga tjejer fnissa överseende då män behandlar dem
illa. Ett gott bemötande och lika villkor ska gälla alla.
Norges nyutnämnde jämställdhetsminister Solveig Horne har
gjort barska uttalande, för några år sedan, då hon ansåg att våldtäktsoffer har
en del i skulden till att blivit våldtagna och att litteratur som behandlar
homosexualitet kan vara skadligt för barn. Nu undrar vi vart är Norge på väg?
En jämställdhetskompis som Sverige många gånger varit samstämmiga med. Men det
är klart, som statsministern Erna Solberg säger, att historian ska vi inte
diskutera utan det är framtiden och politiken för framtiden som ska granskas.
Men ändå, undrar vi vart är Norge på väg?
Jämus förhoppning är att det ska bli bra och den nya
jämställdhetspolitiken i Norge ska vara fortsatt världsledande. Annars kommer
den radikala (ny)feministiska rörelsen Femen att få bredda sin kamp till Norge.
I lördagens DN fanns ett
otroligt spännande reportage om den radikala feministiska rörelsen Femen.
Under parollen My body – My manifesto,
syns de unga, välsminkade och barbröstade feministerna på allt fler platser i Europa.
Rörelsen som kommer ur det traditionella och ortodoxa Ukraina slåss mot allt kvinnoförtryck.
Religiöst, ekonomiskt, sexuellt, juridiskt, populistiskt och medialt förtryck
utsätts för gruppens direktaktion. I Sverige har Svea Hovrätt utsatts för sin
första Femen attack då Hovrätten tidigare i höstas friade sex pojkar för en gruppvåldtäkt.
En dom som ändå fick stort medialt genomslag. Femen attacken försvann i
mängden.
Är det radikalt och kontroversiellt
med top-less feministisk aktivism? Ja, det verkar det vara då Femens grundare Inna Sjevtjenko tvingats fly till Paris. Femen var inte först men deras
sätt att använda sina bara överkroppar som plakat för sitt budskap är oerhört
provocerande. Är inte kvinnokroppen tillräckligt exploaterad? Femen håller med
men menar samtidigt att nu exploaterar vi kvinnor kroppen med vårt budskap.
Dessutom har ländernas polis väldiga bekymmer hur de ska angripa de nakna
kvinnorna och omhänderta dem.
I Sverige verkar det som om den offentliga
debatten ändå har jämställdhetsivrare som kan diskutera problematiken påklädda.
Men vi på Jämu önskar Femen lycka till i sin kamp utan kläder och vi kör vidare
med våra kläder på.
Jämställdhet och feminism tänk vad olika
det kan vara.