Tankar kring högpresterande flickor/ kvinnor, som mår dåligt

Nu är det skolstart och under hösten kommer vi att kunna läsa artiklar i tidningen om flickor och kvinnor som är högpresterande och mår dåligt. Kan vi som pedagoger göra någonting åt detta? Ja jag tror det. Ett sätt att angripa ojämställdhet, är att tidigt få syn på att det faktiskt ställs olika krav på att ta ansvar när det gäller pojkar och flickor.

I min profession som jämställdhetsutvecklare, använder jag ofta filmen som redskap, för att få pedagogerna att få syn på om de ställer olika krav på flickor och pojkar.

Vid den gemensamma analysen som går till på så sätt att filmmaterialet granskas ur genussynpunkt, ställs frågan: gör jag som pedagog någon skillnad i mitt bemötande av flickor/pojkar? Det vi sett är att pedagogen vanligtvis ställer större krav på flickor än pojkar när det gäller att ta ansvar och detta redan i tvåårsåldern.

Om jag som pedagog blir medveten om detta så sker det en förändring. Då tänker jag en extra gång, varför ställer jag dessa krav på henne men inte på honom? Detta kan vara ett sätt att arbeta medvetet för jämställdhet.

Pojkar som tidigt fått ta ansvar växer upp till ansvarstagande män.  Flickorna som tidigt lärt sig att de inte behöver ta så stort ansvar, kan ta med sig denna lärdom och inte tro att de behöver vara så duktiga i alla situationer och ta så stort ansvar för allt och alla. I förlängningen ser jag att både flickor/kvinnor och pojkar/ män som vinnare.

Christian Eidervald disputerade 2009 med avhandlingen ” Det finns inga tjejbestämmare- att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek”. Nu undervisar han på Högskolan i Jönköping och ingår även i Genuspedagogiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet. Hans bok” Anna bråkar” bygger på hans erfarenheter som förskollärare och studier han gjort tillsammans med andra forskare. En iakttagelse han gjorde var att pojkar fick betydligt mer hjälp än flickor av förskollärarna.

Citat från boken:
”Det var en grupp på tre-fem pojkar på varje avdelning som fick största delen av hjälpen och övriga barn både flickor och pojkar, fick oftast anpassa sig till dessa pojkar.”, sida 151.  ”Pojkar förväntas inte kunna vänta på sin tur, vilket däremot flickor förväntas kunna eftersom de antas ha tålamod. Det blir med andra ord förskollärarens föreställning om att pojkar inte kan vänta på sin tur som gör att pojkarna blir snabbare uppmärksammade. Förskolläraren anstränger sig dessutom för att bevara dessa diskursiva antagande och förklarar det som inte passar in som undantag. Pojkar tränar i denna läsning på att hävda sin vilja, eftersom det är sättet de blir uppmärksammade på, oavsett om de kräver det eller inte. På samma sätt tränar flickorna på att visa tålamod, eftersom de inte får samma uppmärksamhet, oavsett om de sitter och väntar eller om de försöker säga något”, sida 141.

Dessa citat stämmer med mina iakttagelser. Den dagen som det ställs liknande krav på små pojkar som på små flickor när det gäller att ta ansvar så har vi kommit en bra bit på vägen.

Kontakta oss om ni vill kartlägga genom filmning i höst!