måndag 30 september 2013

Regnbågen i Halmstad


I förra veckan vajade regnbågsflaggor  på Halmstads offentliga flaggstänger.

Detta kändes som ett stort framsteg. Kan just undra när Halmstad kommer att få sin första pridefestival?

I täten på den skulle då Rickard Söderberg kunna gå tätt följd av sin skönsjungande kör.

Han sprider för tillfället ett framgångsrikt arbete för att alla skall kunna få lov att älska vem de vill, vilket kan kännas som en sak som alla skulle kunna ställa upp på. Men så är det inte.

En medarbetare känner en man, 68 år, som nu äntligen lever ett gott liv tillsammans med sin livskamrat i Köpenhamn. I tjugoårsåldern blev han förskjuten utav sin pappa p.g.a av att han var homosexuell. Faderns tilltag tog honom hårt.

Samma medarbetares dotter, född på 80-talet, kom hem mycket upprörd en kväll på slutet av 90-talet. En killkompis hade blivit jagad av ett gäng killar på stan på grund av sin sexuella läggning. Hon hade lånat ut sin cykel så han skulle kunna fly från hoten.
 

Ja hur många till skall behöva ha det så här?
 
Skolorna kan med i sitt främjande och förebyggande arbete införa pridefestivaler för variationer i sätten att vara och utveckla tilliten till det egna jaget. Det hade varit spännade att se och vara med på.
 
Tänk att det skall vara så svårt att låta var och en bestämma vem de vill älska och leva ihop med. Frågan kvarstår - när är Halmstad mogen för en egen pridefestival?



 

Kan vi vara det nästa år?

 

 

 

fredag 20 september 2013

Jämställdhet som demokratiskt instrument eller som moraliskt slagträ!


De senaste veckorna har Söndrumsskolans ”Grafitta” diskuterats friskt i massmedia över hela vårt avlånga land. Inte sällan har diskussionen fått en moralisk underton. Jämställdhet är inte alltid enkelt eller fritt från åsikter.

Som ni säkert upptäckt har Bloggen uppehållit sig kring konstverket. Detta beror på den massiva debatt som förekommit och alla de telefonsamtal som vi mottagit. Men nu kommer vi inte diskutera detta mer, då vi ser konsten som en fråga om yttrandefrihet. Debatten har sorgligt nog använt jämställdhet som ett moraliskt slagträ mot Grafittan, där jämställdhet  åberopats för att ta bort konstverket. Därför skriver vi detta inlägg. Jämställdhet är inte en fråga om moralism utan en fråga om frihet, makt och demokrati.

Vi som arbetar med jämställdhet upptäcker ofta att kvinnors kroppar och utseenden just sätts under en moralisk lupp och diskussionen blir därefter.  Konstverket visar på hur kvinnor och kvinnlighet kan avbildas som vacker, fri, ful eller som ett offer. Beroende på din värdering och dina normer ser du på konsten och tolkar den också därefter. Men din åsikt om god konst eller dålig konst är inte jämställdhet. Jämställdhet är ett demokratiskt instrument och ett tillstånd då kvinnor och män har samma möjlighet att påverka samhället och sitt eget liv.
Därför och endast därför är Carolina Falkholts grafitta en jämställdhets-claimer. Hon har tillsammans med en rad manliga konstnärer gjort ett stort konstverk där hennes del fått ett eget liv. Hon har påverkat samhället och sitt eget liv. Falkholt har gjort den maskulina graffittin till sin och genom sin egen hjärna och kropp givit ett uttryck som är fyllt med självförtroende, kraft, identitet och uppkäftighet.

fredag 13 september 2013

Laissez faire – let it be


I dagens hallandspost blev bloggen citerad. Vårt inlägg om ”Graffittin på Söndrumsskolan” kom upp på tapeten.. Folkpartisten och tillika Barn- och Ungdomsnämndsledamoten Håkan Wallin har upprörts och uttalat sig som vuxen och privatperson. Vidare citeras även kommunrådet Suzanne Åkerlund (FP) i samma artikel att hon själv ”inte tycker den är okej” att avbilda ett kvinnokön i en skola. Tyckandena i Hallandsposten kommer från politiker som varit och är aktiva i Barn och Ungdomsnämnden och de borde ha stenkoll på skolans uppdrag. Är tyckandena om ”opassande” baserade endast på motivet och åldern på de som befinner sig i lokalerna?
Karl Miles staty ”Europa och tjuren” på Stora torg som pryds av snoppar vart än du ser fick döljas med lummig grönska då den upprättades. Men idag bryr vi oss knappast kring snoppar. Det som provocerar är motivet.
Idag är snoppen blasé i konsten. Det krävs något nytt och den konstnär som kan vitalisera snoppen i konsten idag kommer troligen att bli uppmärksammad. Mångas skolgång har kantats av taffligt klottrade snoppar på bänkar, skåp och väggar. Knappast har dessa resulterat i någon diskussion om rätt eller fel. De bara finns  där och ger uttryck för något.
Hur som helst, kanske det är Hallandsposten som vill ha en debatt om konstverket. 189 m2 graffitti har trunkerats ner till cirka 1 m2. Graffitti är en konstform som blivit accepterad men däremot är motiven fortfarande viktiga. Tydligen får inte ett kvinnligt kön avbildas. Det får inte synas i en skola. Är reaktionen modern eller samtida?
Om inte diskussionen eller konsten är välkomna in i skolan då är vi farligt ute. Det  är viktigt att det finns en diskussion och den bör få ta plats inne i skolan. Hoppas innerligt att Söndrumsskolan tar tillfället i akt att delta i debatten. Nu är politiken med, vår blogg, Hallandsposten och kulturförvaltningen. Dags för skolans elever och lärare att engagera sig och agera i yttrandefrihetens och jämställdhetens namn och engagera sig i ett enormt mångfacetterat konstverk. Dessutom kan bildämnet vältra sig i konstverket då det  i ämnet bild ska behandla: ”Bilder som behandlar frågor om identitet, sexualitet, etnicitet och maktrelationer och hur dessa perspektiv kan utformas och framställas.”

Det händer i Söndrumsskolan nu… missa inte att delta och skaffa inflytande över det fria ordet. Visa att 12-16 åringar klarar av det och att delar av vuxenvärlden har blivit ifrån åkt.

torsdag 12 september 2013

”Vår bästa tid är nu, framtiden är NUUU”.


Under den gångna veckan har vi inom ramen för projektet ”Lupp till handling” erbjudit elever, pedagoger och föräldrar runtom i Halmstads högstadieskolor föreläsningar med Micke Gunnarsson. En sann inspiratör som pratar om livet, samhällsförändring och barnens tid här och nu.  Micke Gunnarsson kickar igång och utmanar våra tankar, känslor och inställningar, han lämnar ingen oberörd. För visst tvingas vi tänka efter kring vad vi själva ger för signaler, vilket bemötande ger vi till andra människor. Det är först när vuxna kan hänga med på det som händer här och nu, som vi kan börja agera och förändra. Micke vänder på perspektivet, fokus ligger emellertid inte på tekniken utan sociala och mänskliga relationer. Det är inte Internet som är farligt utan det är vi människor. Ungdomar andas internet, sociala, digitala medier, menar Micke. Är vi verkligen delaktiga i den värld som ungdomar lever i just här och nu?? För barn och unga är en fotbolls-cup på nätet lika viktig som den som sker på den fysiska planen. Micke uppmanar oss vuxna att finnas där våra barn och unga är.  Vi kan inte leva i två världar. En värld där barn och unga är med digitala och sociala medier och en värld där de vuxna är. Faktum är att bara finns en värld, vara nyfikna och delaktiga i den verklighet som unga lever i och stötta våra barn. Vi måste fundera på att vara schysstare mot varandra och fundera på hur vi är mot varandra i ALLA sammanhang.  Det är vårt förhållningssätt som färgar, sätter normer och även hinder för förändring. Det är när vi vuxna pratar och ser ungdomar i negativa termer, om hur de klär sig, vilka sexistiska profilbilder de sätter upp på nätet, som det blir en låsning.  Låt oss vara ärliga, det är inte ungdomar som läser löpsedlar med utmanande och provocerande bilder på unga tjejer, det är vi vuxna. Barnen speglar sig i oss vuxna. Ungdomar behöver bli sedda och bekräftade på alla arenor. Alla barn har sin egen sol i sig själva, se den och ge utrymme för det unika att träda fram hos varje individ.

Mer om Micke:
www.mickegunarsson.com

torsdag 5 september 2013

Olika livsvillkor - Vad hände med lönen?


När skall vi få upp ögonen för hur olika våra liv blir beroende på om vi föds till pojke eller flicka? Maria Arnholm, Sveriges jämställdhetsministern gjorde denna reflektion då hon besökte Halmstad i förra veckan. Att på 20 år har inget hänt lönemässigt. Män tjänar fortfarande över 3 miljoner mer än kvinnor under sin livstid.  Vad får det för konsekvenser i våra liv?

 Då kvinnor och män når pensionsåldern först då syns vanligen problemen för de enskilda individerna. En del kvinnor kan vara så ekonomiskt beroende av sin man att de lever kvar i förhållanden som de vill bryta sig ur men inte gör p.g.a dålig egen inkomst. Finns det dessutom barn med i bilden kan detta bli förödande då kvinnor förväntas ta hand om och försörja sina barn

 Varje man och kvinna behöver kunna veta att de står på egna ben och att de är självförsörjande. Sverige som anser sig vara ett jämställt land har en av världens mest segregerade arbetsmarknader. De yrken där kvinnor jobbar värderas lägre både statusmässigt och lönemässigt. Detta har många kvinnor upptäckt idag och väljer därmed att utbilda sig och söka sig till mer traditionellt manliga yrken.
 
Men knappast några män söker sig till de av tradition kvinnliga yrkena typ vård och omsorg. Här har vi ett jättejobb att göra. Inte minst då pojkar presterar sämre i skolorna och därmed missar en del av de möjligheter som en god utbildning ger. Att ändra på attityder, lön och arbetsvillkor m.m. är ett enormt arbete. Börjar vi inte med detta händer ingenting varken på arbetsmarknaden eller i kvinnors lönekuvert.
 
Regeringen kommer nu att göra en satsning för att få in fler män i förskolan. Att arbeta med attityder, lön och arbetsvillkor kan vara ett sätt. Ett annat är att titta på goda exempel ifrån ex. Umeå kommun och Norge. Hur har de gjort för att få in fler män i förskolan och på förskollärarutbildningen? 

Om du arbetar med barn och ungdomar kan du göra mycket själv bara genom att visa på att allt är möjligt. Visa på att du inte behöver begränsas i ditt yrkesval beroende på om du är flicka eller pojke. Att du som pedagog istället visar på och uppmuntrar till otraditionella val kan göra skillnad på vår segregerade arbetsmarknad. Kan vi få en mer jämställd arbetsmarknad, gynnar detta både män och kvinnor. Vi alla får möjligheter att välja på arbeten i arbetsmarknadens stora kaka.