Jämställdhet som demokratiskt instrument eller som moraliskt slagträ!

De senaste veckorna har Söndrumsskolans ”Grafitta” diskuterats friskt i massmedia över hela vårt avlånga land. Inte sällan har diskussionen fått en moralisk underton. Jämställdhet är inte alltid enkelt eller fritt från åsikter.

Som ni säkert upptäckt har Bloggen uppehållit sig kring konstverket. Detta beror på den massiva debatt som förekommit och alla de telefonsamtal som vi mottagit. Men nu kommer vi inte diskutera detta mer, då vi ser konsten som en fråga om yttrandefrihet. Debatten har sorgligt nog använt jämställdhet som ett moraliskt slagträ mot Grafittan, där jämställdhet  åberopats för att ta bort konstverket. Därför skriver vi detta inlägg. Jämställdhet är inte en fråga om moralism utan en fråga om frihet, makt och demokrati.

Vi som arbetar med jämställdhet upptäcker ofta att kvinnors kroppar och utseenden just sätts under en moralisk lupp och diskussionen blir därefter.  Konstverket visar på hur kvinnor och kvinnlighet kan avbildas som vacker, fri, ful eller som ett offer. Beroende på din värdering och dina normer ser du på konsten och tolkar den också därefter. Men din åsikt om god konst eller dålig konst är inte jämställdhet. Jämställdhet är ett demokratiskt instrument och ett tillstånd då kvinnor och män har samma möjlighet att påverka samhället och sitt eget liv.

Därför och endast därför är Carolina Falkholts grafitta en jämställdhets-claimer. Hon har tillsammans med en rad manliga konstnärer gjort ett stort konstverk där hennes del fått ett eget liv. Hon har påverkat samhället och sitt eget liv. Falkholt har gjort den maskulina graffittin till sin och genom sin egen hjärna och kropp givit ett uttryck som är fyllt med självförtroende, kraft, identitet och uppkäftighet.