De senaste veckorna har Söndrumsskolans ”Grafitta”
diskuterats friskt i massmedia över hela vårt avlånga land. Inte sällan har
diskussionen fått en moralisk underton. Jämställdhet är inte alltid enkelt
eller fritt från åsikter.
Som ni säkert upptäckt har Bloggen uppehållit sig kring
konstverket. Detta beror på den massiva debatt som förekommit och alla de
telefonsamtal som vi mottagit. Men nu kommer vi inte diskutera detta mer, då vi
ser konsten som en fråga om yttrandefrihet. Debatten har sorgligt nog använt
jämställdhet som ett moraliskt slagträ mot Grafittan, där jämställdhet åberopats för att ta bort konstverket. Därför skriver
vi detta inlägg. Jämställdhet är inte en fråga om moralism utan en fråga om frihet,
makt och demokrati.
Vi som arbetar med jämställdhet upptäcker ofta att kvinnors
kroppar och utseenden just sätts under en moralisk lupp och diskussionen blir
därefter. Konstverket visar på hur
kvinnor och kvinnlighet kan avbildas som vacker, fri, ful eller som ett offer.
Beroende på din värdering och dina normer ser du på konsten och tolkar den
också därefter. Men din åsikt om god konst eller dålig konst är inte
jämställdhet. Jämställdhet är ett demokratiskt instrument och ett tillstånd då
kvinnor och män har samma möjlighet att påverka samhället och sitt eget liv.
Därför och endast därför är Carolina Falkholts grafitta en
jämställdhets-claimer. Hon har tillsammans med en rad manliga konstnärer gjort
ett stort konstverk där hennes del fått ett eget liv. Hon har påverkat
samhället och sitt eget liv. Falkholt har gjort den maskulina graffittin till
sin och genom sin egen hjärna och kropp givit ett uttryck som är fyllt med självförtroende,
kraft, identitet och uppkäftighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar